Lyckliga stunder i vardagen
Jag är en relativt stillsam människa.. i alla fall fysiskt. Nog går jag iväg på gymet ett
par gånger i veckan och tar ut mig fullkomligt, men utöver det så är jag ingen superaktiv människa.. kroppsligt alltså.
Däremot går hjärnan på högvarv nästan hela tiden. Jag tänker och känner mycket. Böcker är
en välsignelse och jag läser med lust och liv både romaner såväl som faktaböcker och dokumentärer.
Lyckliga stunder för mig är exempelvis då jag kan sudda bort alla dåliga samveten (städning,
tvätt å sånt) och lägga mig i soffan och förlora mig i en underbar bok.
Lycklig är jag också då jag har möjlighet att njuta av goda vänners sällskap. Dit hör några
få som kommit mig riktigt nära. Dit hör också min mamma och mina älskade bröder med familjer. Dit hör även några av alla mina
kusiner med familjer. Dit hör allra mest min Sanna förstås. Att få vara tillsammans och känna att man hör till.. det
är lycka för mig. Jag har lärt mig att aldrig ta någonting för givet. Varje dag, varje stund är en gåva.
Vänskap
Att ha vänner är en sann välsignelse. Jag är så innerligt glad för de vänner jag har och
jag kan inte tänka mig livet utan dem. Det finns många olika slags vänskap, dock utan någon slags rangordning. Alla behövs
och verkar i livets samspel.
Vänner.. eller bekanta..?
Människor jag tycker om och som jag träffar ofta. Här finns exempelvis mina arbetskamrater.
Här finns också några andra, som jag bara träffar i specifika situationer. Min tränare, min läkare, grannarna... ja, ni vet.
Det är så roligt att skratta och prata tillsammans och jag vill nog påstå att jag känner många av dem väl. Det finns ändå
en slags yrkesmässig relation som dominerar.
Vänner jag inte träffat... än.
Det finns några få som jag håller regelbunden kontakt med, både via mejl och ibland på telefon.
Här finns främst de vänner jag träffat via datorn på ett eller annat sätt. Eftersom skrivandet är den främsta formen av kommunikation
så lär man känna varandra ganska väl, ganska fort.. om det nu visat sig vara en människa som befinner sig på ungefär samma
våglängd som jag själv. Utbyte av tankar, känslor sker på ett mer direkt sätt än med människor jag träffar oftare och inte
skriver med. De är alla fantastiska människor och de ger mig så ofantligt mycket. Tyvärr bor de långt borta, så möjligheten
att ses är begränsad. Själasystrar är de ändå och jag saknar dem innerligt.
Vännerna jag umgås med.
Här finns inte så väldigt många. Men de som är här är mig desto kärare. Vi ses nödvändigtvis
inte så väldigt ofta, men vi hörs av regelbundet. Här finns de jag känner mycket väl och som jag känner mig mycket bekväm
tillsammans med. Här finns de jag fikar med och som ställer upp i alla lägen. Vi skrattar och gråter ihop och vi känner varandras
historia och familjer.
Släktingar.
Jag är väldigt släktkär och har bra kontakt med större delen av den stora släkten jag har
förmånen att vara en del utav. Här finns farbröder, fastrar, många kusiner och en kär moster. Här finns självklart också min
mamma och mina tre bröder med familjer. Några av kusinerna räknar jag till riktigt nära vänner. Vi ses inte så ofta som jag
skulle vilja, men vi finns där för varandra alltid. Vi har vansinnigt roligt när vi väl är tillsammans. En av kusinerna står
mig närmare än de andra.. eftersom våra liv är så sammanflätade av olika skäl.. det är min älskade Pia i Finland.
Och så finns min Nette...
Min älskade själasyster och allra bästaste vän i världen. Vi träffades första gången som 10-åringar
då vi började i femte klass. Vi har följts åt genom grundskola, gymnasium, pojkvänner, barn, separationer.. ja precis allt.
Att ha en sådan vän som Nette är bland det mest fantastiska livet har att erbjuda. Med henne är jag alltid, alltid mig själv.
Ingen i hela världen känner mig så bra som hon gör. Förutom min dotter så är hon den som står mig närmast i livet. Att ha
en vän, en tvillingsjäl, som funnits med nästan hela livet är en underbar känsla, en sällsynt gåva. Vi kan relatera till varandra
som ingen annan. Vi skrattar, gråter, lider, kämpar och glädjs tillsammans genom precis allting som livet ger och tar. Hon
är min trygghet och min styrka. Jag kan inte tänka mig en endaste dag utan henne. Livet skulle stanna. Den finaste komplimangen
jag någonsin fått.. fick jag av min dotter då hon en gång sa "Mamma, du och Nette är så himla likadana". Jag kan ärligt och
uppriktigt säga att jag älskar henne och jag saknar henne alltid. De få gånger vi har möjlighet att vara tillsammans.. en
eller ett par gånger om året.. är som balsam för min själ. Hon är en del av mig.
